Musik, minnen

Här är några låtar som jag lyssnat på senaste tiden:

 

”let's just kill everyone and let your god sort them out
fuck it ”

När jag lyssnade på denna låten för några dar sen kom jag att tänka på hur jag och Emil hade en fantasi om att lämna planeten och utplåna alla som var kvar. Vi sa aldrig att detta var på låtsats och vi använde denna ide som ett sätt att stå ut med hur elaka folk var mot oss. Någon sa något elakt och jag och Emil kunde gå iväg skrattandes, ”de skulle bara veta att vi kommer döda dom alla”.
Idag tänker jag nog att jag och Emil var nära samma sinnesstämning som de som utför skolmassakrer. Om vi växte upp i USA kanske det hade varit vi.
Under samma period var min mest realistiska framtids dröm att bli eremit och leva i skogen. Att lämna samhället och vara ensam i skogen för resten av mitt liv. Hur jävla fucked up samhälle lever vi i där en tolvårings största mål kan vara att spränga planeten eller fly från hela samhället.

Jag har på sistone börjat lyssna mycket på Mansons Antichrist Superstar. När jag var yngre och lyssnade mycket på Manson var detta en av de skivor jag tyckte minst om, en var så rå och opolerad. Då gillade jag mer det elektroniska ljudet i mechanical animals eller det poppiga i holywood.

”We are so young
our lives have just begun
but already we're considering
escape from this world ”

När jag gick i högstadiet och lyssnade mycket på denna hade jag en ganska tydlig fantasi. Bilden jag fick upp var av någon som stod i regnet på en tågperrong och väntade. När tåget kom närmare dök det upp någon vid hans sida och tog hans hand. De tittar på varandra med kärlek och förstående och sen hoppar de ut framför tåget.
Denna fantasi känns idag väldigt främmande. Idag romantiserar jag mer att uppfostra barn med någon, en relation där vi blir gamla tillsammans eller bara en relation som kan få båda att hålla sig över ytan. Det känns ganska konstigt att jag såg det som en så fin ide att ha en kärlek som utplånar de förälskade.

”Du säger livet e en gåva
Jag säger livet e dom nätter
Då jag inte kan sova ”

Ett citat jag ofta kommer att tänka på när jag ligger sömnlös. Det finns något intressant i motsättningarna i denna låten. Trots att jag ser livet som något fantastiskt jag får uppleva, är det också de nätter när jag inte kan sova eller allt är skit.
När denna kom ville jag göra en film/musikvideo om Emil och Emmos relation till denna låten. De kändes som två så destruktiva människor som trots de hade en fin relation. I efterhand kan jag väl tänka att relationen var mer dysfunktionell än vad jag såg då.

Och en sista låt som jag kanske lyssnar mest på nuförtiden.

”Jag kommer älska dig när jorden gått under
För jag tänker aldrig dö, nej
Det kommer aldrig va över för mig ”

Denna lyssnar jag nog mest på för att det känns som en vår låt. Jag känner att känslan i låten ofta träffar den känslan jag har nuförtiden. Låten påminner så om gamla Håkan, alla poppig sommar minnen kanske framför allt sommaren innan gymnasiet. Här kan jag tänka tillbaks på allt det fina under den tiden (även om det också var en så smärtsam period) och hoppas på att få fler popsomrar.

"Du älskar att vara med folk som är psykiskt labila, Tutan. Det har du alltid gjort"
- Maia
Citat från Maia igår om varför jag gillar mitt jobb.


Igår var bra. Jag var på Botan tills de stängde och träffade massa vänner. Men jag var lugn inför det faktum att det inte blev någon efterfest eller något sex. Jag har en tendens att inte vara nöjd med en ute kväll om jag inte har sex eller bra samtal till typ 6 på morgonen. De senaste gångerna jag verkligen velat skada mig har varit sådana kvällar, de som slutar för tidigt. Men igår mådde jag bra trots allt.


Btw att ha en fantastisk chef vägde upp. Jag mådde piss i torsdags, sen pratade jag i 15min med Eva och efter det mådde jag bra. Undrar hur många som kan säga det om ett samtal med chefen.


Aja nu ska jag dricka lite mer, vi ses i dimman!

Jobb

Tung lång dag på jobbet. Känslan av att göra ett bra jobb väger upp det hemska. Men det känns för jävligt att veta att ens kollegor inte värdesätter ens insats. Att de jag jobbar med tycker att mitt arbetssätt inte är dåligt. Om jag kunde välja mina kollegor hade jag aldrig gått hem och mått dåligt. Aja, får väl se om det väger upp att ha en fantastisk chef imorgon.

Start på dagen

Idag började jag dagen med att gråta. Känns som att det var ett bra tag sen jag grät nykter. Det var såklart det där snygga sättet att gråta där det bara rinner tårar.
När jag vaknade till i morse gjorde jag misstaget att lägga ifrån mig ljudboken, vilket gjorde att volymen på mina tankar nådde en nivå som hindrade mig från att somna om. Dessa tankar varierade i ton från ganska bra/neutrala, till jobbiga tankar på hur jävligt mitt sommarprojekt kan bli. Efter ett tag började jag planera min begravning, något jag gjort sen jag var sexton (det var en övning på konfirmationslägret). Jag tänker att det nu i vår faktiskt ska bli av att jag gör en noggrann planering som går att följa, om jag nu skulle dö inom några år. Detta skulle inkludera en film att spela på ”efterfesten”. Det var när jag började fundera på ett manus för det tal jag tänker hålla i denna film som tårar började rinna. Vilket väl är passande då jag tänker att det är rimligt att jag fäller några tårar när jag håller mitt begravningstal.

Det känns dock inte som en så dålig start på dagen, jag känner mig inte deppig. Det enda som är segt är att jag har sovit för lite.

Utifall att jag fått någon läsare vill jag förtydliga: Jag planerar inte att dö. Jag vill absolut inte dö. Jag älskar att leva. Tyvärr har jag inte så mycket val kring min egen död, det kommer hända oavsett vad jag tänker kring det. Efter att ha varit på några dåliga begravningar vill jag dock att min ska bli bra och att planera inför det kanske är ett sätt att bearbeta den dödsångest jag (om jag låter mig) plågas av.

Något

De senaste dagarna har jag mått bättre och har därför inte skrivit något. Det är fascinerande hur skönt och betydelsefullt det är att uppleva att någon förstår en (skrev den blivande psykologen). Är det för att det för en stund minskar känslan av ensamhet. Känner jag mig ens ensam? Det kändes också väldigt viktigt att få håret klippt. Att hela tiden vara missnöjd med sitt utseende är inte en bra utgångspunkt för livet.
Jag gillar tanken på denna blogg som en offentlig dagbok som ingen läser. Det är något vackert i det. Här kommer i varje fall något jag skrev för några dar sen, det blev inte någon fullt utvecklad tanke men jag misstänker att jag aldrig kommer fortsätta skriva vidare heller:

I vanliga fall när jag blivit singel eller kämpar mot olycklig kärlek brukar jag dricka och knulla bort smärtan ”fuck the pain away”. Mer än dessa aktiviteter i sig brukar det hjälpa att jag glider in i en persona som inte känner smärtan. En del av mig som är självsäker, över gränsen till att vara arrogant och som är väldigt extrovert. Detta jag lever mycket i nuet och ser därför inte bakåt. Det är så behagligt att glida in i denna ganska extrema delen av min personlighet. Någon som kan leva ut massa destruktivitet och vara stark i stunden. Denna hösten blev det dock inte så, jag hittade inte detta alter ego. Kanske var det på grund av hur förödmjukad och osjälvsäker jag kände mig på grund av hur det slutade mellan mig och Aicha. Något annat som nog bidrog starkt är att jag nyligen börjat jobba. När jag pluggar är det lätt att känna sig självsäker för att jag är bra på det. Jag är intelligent och har lätt för studierna, vilket gör att det är lätt att odla lite arrogans. På jobbet är det helt annorlunda. Trots att jag genuint tror att jag är bra på mitt jobb, så tvingar det fram en ödmjukhet. Allt i jobbet handlar om mötet med andra. Studierna handlar om självutveckling och att visa upp sin förmåga. På jobbet är jag också där för andras skull och i varje fall en liten del av deras vård och välmående grundas i mitt agerande. Detta får mig inte direkt att känna mig osäker, men det föder inte heller någon arrogans.
Så istället för att supa och knulla, har jag mest jobbat och varit ensam (med ganska självutplånande tankar/fantasier). Jag började vända runt nyår och vände rejält för kanske en månad sen (på grund av saker jag inte kan delge här). Vilket gjorde att jag mådde väldigt bra i några veckor. Men nu börjar någon typ av identitetskris hinna ifatt. Jag vet inte riktigt vem jag är eller vill vara. Om jag ska må bra vill jag vara någon som förtjänar att må bra. Vem är jag nu och vem vill jag vara?

Identitet

Att vara tråkig eller ha tråkigt

Bland det mest skrämmande jag kan tänka mig är att ha ett tråkigt liv.

På sistone har jag börjat vara osäker på om jag är en intressant person. Jag gör inte något särskilt, jag jobbar och lever ett ganska vanligt liv. Tanken på att vara normal eller vanlig känns motbjudande när den appliceras på mig. Just nu känner jag mig inte så säker på hur speciell jag är, något jag brukar känna. Det känns som att jag förlikat mig med iden om att jag inte kommer åstadkomma något stort med mitt liv. Att jag inte kommer komma med några stora idéer, skriva något stort verk eller göra något så fantastiskt kreativt. Men jag har nog alltid tänkt att jag kommer leva ett speciellt liv, att jag inte kommer vara en i mängden. Idag tvivlar jag på om det stämmer. Det finns många saker som jag är relativt bra på, men inget jag är exceptionell på. Jag börjar mer och mer se mitt yttre som ganska tråkigt och är osäker på om jag har nog starkt inre driv att göra något åt det. Tänk så är jag någon som växer ur min stil, lugnar mig, blir stabil, formar mig sakta efter normen. Blir normal. Blir tråkig.
Idag kan jag undra vad mitt tonårsjag skulle tänka om mig nu. Någon som mest går till jobbet, ser relativt ”normal” ut, gör typ inget kreativt, styrketränar (fan vad jag hade hatat mitt framtida jag om jag visste det då) och ibland dricker lite för mycket på någon helg. När jag började träna mins jag att det var ett projekt som kändes väldigt udda för mig, något som skiljde mig från de flesta jag kände. Med tiden känns det som att de flesta jag känner någon gång har en period där de tränar på gym. Intresset jag fick för att träna just styrka kändes också udda på gym, men idag är det väldigt mainstream. Det är något jag älskar och kommer fortsätta med. Mina intressen blir sakta hela samhällets (kolla bara på alla serier och star wars). Det kanske är såhär det är då man långsamt tynar bort. Sakta smälter in i bakgrunden. Omöjlig att skilja från bakgrunden. Jobb, träning, några öl; på repeat.

Jag föredrar nästan allt framför att ha tråkigt. Tänk så bortskämt att jag hellre mår dåligt än att ha en okej, men trist tillvaro. Jag minns när jag började tänka eller i varje fall agera utifrån sådana tankar. Det var under gymnasiet när jag slutade gå till psykolog och ta medicin, för att jag ville ha dåligt mående i mitt liv. Detta trots att jag hade så svårt med tillvaron att jag kunde bli suicidal på fyllan. Någon gång under den perioden började jag också argumentera för att glädje eller njutning inte har något värde i sig. För mig är det något jag fortfarande tror på. Om mitt liv bara handlade om att ”må bra” hade jag börjat knarka för länge sen. Det är inte så att jag inte gillar att må bra, ha kul eller känna lycka, jag vill bara att det ska komma ur något jag värdesätter intellektuellt. Som relationer, något kreativt eller intellektuellt, alla saker som jag saknar idag.

Under en lång period av mitt liv försökte jag att se några filmer om dagen. Ofta filmer som var omtalade eller kända som bra film. Detta var för att jag just var rädd för hur tiden rinner obemärkt förbi. Om jag inte minns något från en viss dag är det som den aldrig funnits. Och snart är mitt förflutna fullt med hål. Tid som gått med dagar som i backspelen är blanka. Rädslan jag kände då var nog mer relaterad till min dödsångest, men den ångesten förstärks av iden av tristess.

Idag har det gått så långt att jag aktivt undviker ”bra” film. När jag är ledig vill jag oftast bara bli underhållen. Som att jag inte orkar något annat, inte orkar bli berörd. Hur länge står jag ut med mig själv om jag inte blir berörd.
På grund av min rädsla för att ha en grå vardag, är det så fruktansvärt att jag har så lätt för att underhålla mig eller vara bekväm. Om inget särskilt händer i mitt liv kan jag bara sitta vid min dator och må ganska bra. Hur mycket av mitt liv har jag inte redan tappat för att jag inte är mer rastlös eller kan pressa mig mer. I den vardagliga tillvaron har jag lätt att vara nöjd, det hatar jag i mig.

Dröm

Inatt drömde jag om Anton. I drömmen var vi på någon festival i en Afrikansk kåkstad. Där festade vi, någon gång var jag krypskytt och ett tag var min familj med. Någon gång under drömmen dog Anton. I slutet av drömmen satt jag och kollade på bilder i hans kamera. Anton hade skaffat ett husdjur, en blandning mellan en tröglori och en flygande hund. På kameran fanns en kort film där Anton och någon till försökte handskas med djuret som klättrade på väggar och tak, samtidigt som den skrek och flaxade med sina vingar. Så här i efterhand kan jag fundera på om det verkligen var ett djur för Anton. I och för sig kanske inte en flygande tröglori är ett bra husdjur för någon.

Jag har aldrig haft en riktig mardröm. I mina drömmar är jag aldrig så rädd eller skräckslagen. Men drömmarna hittar andra sätt att vara plågsamma. Som för en tid sen då jag drömde att jag träffade Tim (Hejsa). Mitt i drömmen inser jag att jag drömmer och att Tim är död. Jag försöker fråga honom om något, säga hur mycket jag älskade honom och hålla om honom. Tim i drömmen verkade mest tycka att jag betedde mig störigt och att jag var efterhängsen. Sen vaknar jag i en värld där jag önskar att det fanns en Tim som störde sig på mig.